Into the dim.

De senaste nätterna har dimman legat tät längs med skeppsbron och den väcker drömmar till liv.

Saker jag drömmer om: Förälskelse i Hamptons

He Loved Movies And Shit

D-tåget från Harlem ända ner till Coney Island är en trevlig resa på dryga 65 minuter. Det är ganska exakt Steve Reich's Music For 18 Musicians + Pulses. Gubben kunde lika gärna döpa allt till Music For The New York Subway. Allt det där repetativa går så fint ihop med reflektionerna från ljuset i tunnlarna. Eller solen som bryter genom fönstret när man kommer ut i Brooklyn.

Coney Island var fint för oss esteter att promenera runt i och uppleva samtida ruinromantik. Halvvägs till ryska kvarteren i Brighton Beach hänger tuffa killar och spelar handboll. Kodak-moment med andra ord.

Gällande musik för: Music For Films måste ju vara världens bästa titel. Och sen alla detaljerna i varje spår. Gitarren i From The Same Hill får mig att implodera eller något. Varje låt är som en S-F-färgad Bröderna Grimm-saga på rusningsmedel.

Working Them Docks

Jag minns vagt hur jag och Jonas fantiserade om vad vi skulle ta oss till när gymnasiet slutade. Det fanns ju inte så mycket att tillgå och framtidsplanerna var ganska få. Vi spekulerade i att gå ner till hamnen och försöka fixa jobb som lastare. Vi pratade om hederligt gammalt slitigt blåställsarbete, lunchlådor, en öl med gubbarna på fredagen i lunchrummet och att man kanske kunde köpa loss ett par limpor eller rysk vodka då och då. Kom ihåg, det här var långt innan Sobotka och grabbarna åter fick mig att gå igång på hamnromantik. Nu blev det inget hamnarbete och tur var kanske det.

50 år tidigare: On The Waterfront är ju ingen East Of Eden men Marlon Brando är så jävla snygg att t.o.m jag skulle kunna börja gilla duvor.

By Hollywood Cemetery

Att lyssna på Cocteau Twins är en upplevelse. Att planlöst vandra runt i ett soldränkt Oregon Hill till tonerna av Sugar Hiccup är ren jävla magi. Robin Guthries gitarrmattor draperar varje veranda i ren romantik.

Tidigt imorgon bär det av till NYC för några dagar av intensiv konsumtion av konst. Förväntningarna är ju minst sagt stora.

Rollspel

Deras konst kan verka något förutsägbar och lite väl mycket enkla poser, men deras liv är något att verkligen ta fasta på. Två män som lever identiskt efter villkoren under slutet av 1800-talet. Kläder, bostad och båtresor över Atlanten. MacDermott & MacGough's dandylajv är det vackraste den här veckan.

Refuge

När man har hemlängtan hjälper det att läsa svenska tidningar. Istället för Melodifestivalen, 75 minuter av hoppfullhet.

Dior-epedemin

Det såg mörkt ut på höstens catwalk. Diors smala jävla rockism-debaser-cheapmonday-söder-doherty estetik verkar ha smittat av sig på det mesta. Trånga ben, trånga överdelar och trånga fantasivärldar. Skönt att se några tidslösa bylsiga ben från YSL. En personlig favorit, Thom Browne, verkar gå mot ett mer europeiskt snitt. Jag gillade den ljusa americana romantiken, nu känns det mörkare och mer europeisk gotik. Men jag vet inte, sånt här kan man bara inte motstå.